5. Kejsartiden - Roms guldålder och fall
(31 f. Kr - 476 e. Kr.)


Efter decennier av inbördeskrig och maktkamp inleds kejsartiden efter Octavianus och Agrippas seger över Marcus Antonius och Kleopatra vid Actium år 31 f. Kr. Makten ligger nu helt och hållet i Octavianus händer, men han begår inte samma misstag som sin adoptivfar Julius Cæsar, han utropar sig aldrig till diktator. Istället kallar han sig bara princeps, eller ”förste medborgare” och lämnar formellt över makten till senaten. Han gick aldrig med på att krönas varken till kung eller till diktator, trots att många ville att han skulle göra det. Istället tog han en på pappret tillbakalutad roll, som för det flesta såg ut som en väldigt ödmjuk position. Han sågs som en man som med gott samvete och med folkets stöd hade kunnat ta all makt själv, men inte gjorde det. Därför blev han, och är han, väldigt högt aktad.


I verkligheten var dock sanningen en annan. Octavianus, som snabbt kom att få titeln/namnet Augustus av senaten (betyder något i stil med ”den lysande”), hade insett att Rom inte var redo för diktatur med en tydlig envåldshärskare. Han ville inte hamna i samma sits som sin adoptivfar och valde därför taktiskt en på pappret mer tillbakalutad roll. I praktiken hade han dock makten, eftersom han använde sig av kryphål, bortglömda ämbeten och svågerpolitik för att kontrollera staten. I den gemene romarens ögon var Rom således fortfarande en republik, trots att sanningen var en annan.


Att styra på detta sätt blev praxis flera hundra år framåt. Det är först i och med kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet e. Kr. som detta på pappret ödmjuka sätt att styra ersätts med en mer öppet diktatorisk stil. Kejsartiden delas därför in i två delar, principatet och dominatet.

Pantheon (alla gudars tempel), den antagligen bäst bevarade byggnaden från antikens Rom, som i original byggdes av Marcus Agrippa. Texten på byggnaden lyder något i stil med ”M Agrippa, Lucius son, konsul för tredje gången, lät uppföra detta”. Agrippas original förstördes dock, men denna kopia byggdes upp i dess ställe lite mer än 100 år senare av kejsar Hadrianus. Att man tar upp antal konsulposter som Agrippa haft är en tydlig fingervisning om att ämbetet fortfarande hade status, trots att det i praktiken var kraftigt devalverat sett till vilken makt det förde med sig. Foto taget av Eva Täljemark.

Litteratur:
- Holmberg, Åke, 1990. Vår världs historia. Från urtid till nutid. Natur och Kultur, Borås

- McKay, Hill, Buckler, Ebrey, 2004. A History of World Societies. Houghton Mifflin Company, Boston

  1. -Nationalencyklopedin, ”Domitianus” www.ne.se/lang/domitianus

  2. -Nationalencyklopedin, ”Dacia” www.ne.se/lang/dacia

  3. -Nationalencyklopedin, ”Commodus” www.ne.se/lang/commodus

  4. -Nationalencyklopedin, ”Marcus Aurelius” www.ne.se/lang/marcus-aurelius/250863

  5. -Nationalencyklopedin, ”Aurelianus” www.ne.se/lang/aurelianus

  6. -Nationalencyklopedin, ”Konstantin den store” www.ne.se/lang/konstantin-den-store

  7. -Nationalencyklopedin, ”romerska riket”: www.ne.se/lang/romerska-riket

  8. -The History of Rome, podcast av Mike Duncan, avsnitt 52-145: http://thehistoryofrome.typepad.com/

5.1 Principatet (31 f. Kr. - ≈ 284 e. Kr.)

Som nämnt ovan inleds det så kallade principatet med kejsar Augustus, som dock aldrig bad om eller accepterade att bli kallad för kejsare, diktator eller kung. Istället tilltalades han ”princeps”, det vill säga ”förste medborgare”. Princeps har sedan i svenskan utvecklats till orden prins och furste (betyder i princip härskare). Ordet prins är ganska lätt att spåra, men även att ordet furste kan kopplas till ordet princeps, förste medborgare, om man bara tänker på hur ordet förste uttalas. Byter man ut u:et i furste mot ett ö blir det ännu tydligare. Som exempel kallas Machiavellis stilbildande bok från 1500-talet om hur man bör styra ett land Fursten på svenska, medan den på italienska heter Il principe och på engelska The prince.


Denna utflykt i språkhistoria kan vid en första anblick te sig vara lite överkurs, men om man tänker efter lite närmre är den väldigt relevant, eftersom den i slutändan definierar själva begreppet princeps samt hur detta sätt att styra faktiskt kom att påverka både sin samtid, men i ännu högre grad tiden som kom efter.


Att principatet blev stilbildande både språkligt och i praktiken står således klart. Rom styrdes i drygt 300 år på detta sätt, 300 år som både innehåller toppar och dalar i den romerska historien. Den epok som räknas som den romerska guldåldern hamnar här, samtidigt som några av Roms mest notoriska ”bad guys” också ryms inom principatet.

5.1.1 En nyansering av kejsarna

Om man skulle göra en tio i topp-lista över Roms främsta kejsare, skulle denna klart domineras av kejsare som regerade under principatet. Samtidigt finner vi även notoriska galningar, eller i alla fall möjliga galningar, som Nero och Caligula här. En sak är dock viktig att klargöra från början: man skall aldrig se på historien som svart eller vit. Om man studerar Roms historia, och då i synnerhet kejsartiden, slås man ganska mycket av hur pass svarta eller vita de antika källorna är. Antingen är kejsarna det bästa som hänt sedan urminnes tider, eller så är de direkt katastrofala, det vi idag skulle kalla ett förkroppsligande av Djävulen. Så var det givetvis inte. Men så framställs det ofta, än idag. På ena änden av skalan hittar vi den smått gudomlige Augustus (han blev även officiellt förklarad som en Gud av senaten), medan vi på den andra ändan hittar den sadistiske och direkt ondskefulle Caligula.

Anledningen till detta hittar vi hos författarna av de verk som beskriver tiden för oss. Vilka var det som hade tid och kompetens nog att sitta och skriva ned historien? Jo, rika män som kunde unna sig lyxen att skriva om sin samtid. Och det de skrev var givetvis skrivet ur deras perspektiv, de gjorde vad de kunde för att få sina fiender att se hemska ut och sina vänner att verka nästintill perfekta. I slutändan handlar det till stor del om propaganda, precis som vi ofta ser än idag.


För självklart var inte Augustus perfekt, han hade ett flertal mord på sitt samvete. Och självklart var inte Caligula ond rakt igenom. Väljer man vad man berättar om och vad man inte berättar om, samt hur man berättar om det, kan man få väldigt olika beskrivningar av en och samma person eller händelse. Men hur vet vi då vad som är rätt och inte rätt? Det enkla svaret på den frågan är tragiskt nog att vi inte vet med säkerhet. Vi har en hel del alternativa källor, bland annat från officiella arkiv (Rom var trots allt en för tiden ganska byråkratisk stat) och vi har arkeologiska lämningar. Om sätter dem mot de skriftliga redogörelser som finns tornar en mer nyanserad bild upp. Vi kan med andra ord bilda oss en ganska god uppfattning om hur det var förr, men aldrig vara helt säkra. Sanningen med stort S finns inte, men man kan sträva efter att komma så nära som möjligt. Tänk dig själv, vilken bild hade eftervärlden fått av oss om allt som fanns kvar att gå på var en politisk blogg?


5.1.2 Från kaos till ordning: Pax romana

Med detta sagt om kejsarnas positiva eller negativa framtoning kan vi kasta oss in kejsartiden. Augustus har precis blivit kejsare, eller snarast fått titeln Augustus, och Rom börjar blomstra. Han själv ville gärna få det till att han tagit emot en stad av lera och lämnat en stad av marmor. Detta må vara en sanning med en hel del modifikation, men likväl är inte påståendet helt osant.


Det som främst var faktorn till Augustus framgångar som kejsare var att han fick tid på sig. Det finns ett flertal andra kejsare som sett ut att gå en lysande framtid till mötes, men som av olika skäl har antingen avsatts med våld eller på annat sätt gått en förtida död till mötes.

Kejsar Nero, som man återfinner på de flesta listor över Roms värsta kejsare. Han har anklagats för en hel del, bland annat för att ha bränt ned Rom för att få plats för ett nytt palats, men det är svårt att bekräfta många av hans påstådda illgärningar. Foto taget av Eva Täljemark.

Men Augustus hade tid. Och, som förhoppningsvis har framgått vid det här laget, kompetens. Han satsade på att gynna staten och inte sig själv i första hand. Detta betyder inte att han inte var egoistisk, utan enbart att han insåg fördelarna med att gynna staten och staden Rom. Detta fick konsekvensen att Rom fick uppleva något som det inte upplevt på mycket länge, stabilitet. Stabiliteten berodde på att det inte fanns några inbördeskrig samt att Augustus prioriterat försvar framför anfall. Rom skulle inte längre expandera mer än nödvändigt, utan skulle istället rikta sina resurser inåt och på så vis tillåta en ekonomisk och social trygghet att sprida sig.


5.1.3 Arvet efter Augustus

Detta i sin tur gjorde att Rom överlevde den period av instabilitet som följde efter Augustus död. Augustus efterföljare Tiberius led av en eskalerande galenskap, vilket gjorde att han slutade sina dagar som en grym och paranoid härskare. Men det var bara en uppvärmning i jämförelse med de två som skulle komma därefter, Caligula (egentligen ett smeknamn som betyder lilla stöveln) och Nero. Som tur var fanns Claudius dem emellan, vilket gjorde att Rom hann repa sig till viss del innan det var dags för nästa inkompetenta och blodtörstige regent. I och med att Nero sedan blev mördad avslutades den Julisk-claudiska ättens tid vid tronen (även om det inte var en tron), som egentligen hade inletts med Julius Cæsar.

Efter ett tumultartat år som följde Neros död, år 69 e. Kr., ett år som hade hela fyra olika kejsare vid makten som slogs ut en efter en (förutom den siste), inleddes den Flaviska ättens tid. Denna ätt utmärkte sig både på slagfältet, men även genom sina byggnader. Mest känd av dessa är Colosseum, vars egentliga namn är den Flavianska teatern. Denna ätt utgjordes av kompetenta kejsare, där Vespasianus (den fjärde av de fyra kejsarna som gjorde upp om makten år 69 e. Kr.) byggde Colosseum och Titus mest gjorde sig känd för sina krig i Judæa mot judarna, vilka också satte igång Diasporan, det vill säga judarnas uttåg ur sitt land. Denna påtvingade folkvandring kan senare kopplas ihop med ett flertal mindre lyckade händelser genom hela historien fram till nu.


Titus är dock en av de kejsare som nog hade gjort ett ännu större avtryck i historien, om han bara fått chansen.

Colosseum by night. Denna byggnad är ett absolut måste att se om man befinner sig i den eviga staden, Rom. Foto taget av Eva Täljemark

För även om Titus indirekt kan sägas vara delvis skyldig till både flera sekler av judeförföljelser samt dagens konflikt mellan judar och araber i mellanöstern, gjorde han även väldigt mycket gott som stärkte den romerska staten både byråkratiskt och militärt.


Kejsaren som kom efter Titus, Domitianus, är ett av dessa fall då man kunnat ändra på en bild i efterhand. Om man läser om Domitianus i samtida eller i alla fall antika källor, framstår han ganska klart och tydligt som en tyrann, gärna likställd med Caligula och Nero. Moderna historiska studier har dock visat att denna bild av honom varit tämligen onyanserad och att det finns mycket som tyder på att Domitianus var både kompetent och framgångsrik.

Överst: Titusbågen som restes efter kejsar Titus segrar i Judæa (då ej kejsare).


Underst: en detalj från Titusbågen, där vi ser hur romarna bär med sig menoran från templet i Jerusalem efter att ha plundrat detsamma.

Problemet var hans inställning till senaten. Domitianus hade genomskådat principatets hela skuggteater och både visade och talade om exakt hur lite makt senaten egentligen hade. Han såg på senaten och dess medlemmar som en klubb för inbördes beundran som inte gjorde någon egentlig nytta för någon annan än för sig själva.


Om man då tänker på att de samtida personer som skrev om de aktuella händelserna faktiskt tillhörde senaten, eller stod nära senaten, blir det källkritiska problemet kristallklart. Senaten avskydde Domitianus, vilket också gjorde att historien under en lång tid avskydde Domitianus. Sanningen var dock mycket mer balanserad än så, och modern forskning har visat att han på flera plan hjälpte till att förstärka och expandera Roms makt. Något helgon var han inte och förföljelser av både oliktänkande och kristna ägde rum, men inte i den utsträckning som de samtida historikerna vill låta vara gällande. Exemplet är talande: de som nedtecknar historien har oftast, om inte alltid, en egen agenda.


5.1.4 Adoptivkejsarna och Roms guldålder

Domitianus avslutade sin karriär som många andra romerska makthavare, han blev mördad. Och, som i så många andra fall, var den person man tror kan ha legat bakom det en nära släkting, i detta fall hans fru.


Detta är något som utan tvivel framstår som ganska intressant i våra ögon och öron. Romarna, främst dock makteliten, drog sig inte för att använda våld för att nå sina mål. Man gick över lik för att nå dit man ville nå. Det var aldrig så att våld och mord ansågs vara ett allmänt accepterat maktredskap. Precis som mutor var det något som inte var okej, men som ändå förekom. Detta fångar även komplexiteten i att studera romarna, eller andra civilisationer. Det är aldrig så lätt som att säga att det antingen är på ett sätt eller ett annat. Klart är dock att stor makt väcker stort begär och frågan är om man inte skulle kunna dra kopplingar till att koncentrerad makt föder våld. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men om jag snabbt funderar över hur våld och korruption hänger ihop, finns det tydliga band till direkt eller indirekt maktkoncentration. Om detta skulle visa sig stämma skulle detta även vara ett argument för ett demokratiskt samhälle, då den mänskliga faktorn är så pass avgörande.


Den mänskliga faktorn är nämligen extremt beroende av just människan. I detta fall vem det är som har makten. Och om vi lär oss något av Rom och dess kejsare, så är det just att hela systemet och dess sårbarhet är kopplat till just vem det är som innehar denna stora makt och vad denna person behagar göra med den.

I många fall gick det bra, i många fall åt skogen. Men i några få fall gick det riktigt riktigt bra. Och när några av dessa få fall råkade hamna efter varandra, blev det riktigt riktigt riktigt bra. Det tydligaste av dessa fall är de så kallade adoptivkejsarna, som även kallas de fem goda kejsarna. Som det andra namnet avslöjar, handlar det om fem kejsare, som efter varandra kom att få makten genom adoption. I vår tid ser vi på adoption som något som barnlösa och/eller välmenande par gör av små barn. I Rom fyllde dock adoptionen dock delvis en annan funktion, det var ett sätt att framhäva kompetens i ett system som i praktiken byggde på blodsband och arv. Det var naturligt för en kejsare att låta sin makt gå i arv till sitt eller sina barn. Om man kunde adoptera en person, i vuxen ålder, som visat att han (det var alltid en han, Rom var strikt patriarkaliskt) var kompetent, försäkrade man sig även om att makten i framtiden skulle ligga i goda händer.


Och när det händer flera gånger på raken att de blivande kejsarna adopterats på grund av sin kompetens, visserligen på grund av barnlöshet hos den sittande kejsaren (påtvingad eller vald, det är svårt att avgöra), blir resultatet bra. I grund och botten, makthavare som blir makthavare baserat på kompetens och inte blodsband, har med största sannolikhet en större chans att prestera bra. Ett lysande exempel på detta är Augustus, som sannolikt aldrig hade fått kontakt med makten om det inte hade varit för att han blev adopterad av Julius Cæsar.


Under perioden 96 - 180 e. Kr. satt fem huvudsakliga adoptivkejsare vid makten. Denna period kallas också av många för Roms egentliga guldålder. För denna period, som präglades av utveckling, social, ekonomisk och militär sådan, gav Rom det som det behövde, stabilitet. Att ha fem kompetenta kejsare efter varandra, som styrde över riket på ett i jämförelse balanserat sätt, gav lugn och utrymme för att Rom skulle blomstra. Borta var de neurotiska upp- och nedgångarna, borta var de konstanta inre konflikterna, kvar var bara lugn och arbetsro. Och just här ser man egentligen Roms enorma styrka, men även dess svaghet. Att Rom kunde bli så stort som det blev, trots de konstanta konflikterna utåt och inåt, vittnar om hur pass mäktigt det ändå var. Samtidigt är det fascinerande att tänka sig ett Rom fritt från galna makthavare och intriger, när det ändå blev så pass stort, utvecklat och starkt trots dessa problem. Man landar dock ganska snabbt i att systemet i sig hade dessa svagheter inbyggda i sig och konflikter och hämmande av utvecklingen var snarast det man kunde vänta sig, inte ett undantag.

Hur som haver, adoptivkejsarna, eller lite mer vinklat, de fem goda kejsarna, fick Rom att blomstra. Både staden och imperiet. Om man skall göra en lista över Roms bästa kejsare, hamnar alla dessa fem högt upp på denna lista, varav tre av dem utmärker sig lite mer än de andra, Trajanus, Hadrianus och Marcus Aurelius.


Detta kunde man se genom den stabilitet som Rom åtnjöt under denna period. Krig gynnar alltid några få, men fred är bättre för hela samhället. Och även om det rent tekniskt inte rådde fred under adoptivkejsarna,  är allt relativt. När romare inte slåss mot romare och staten Rom bara behöver fokusera på mindre yttre hot, eller expansion, är det relativt sett fred. Visst, flera av dessa kejsare utmärkte sig i krig, Marcus Aurelius i synnerhet, men det viktigaste var den inre stabiliteten.


Ändå är historieskrivningen starkt förknippad med krig. Det är inte riktigt lika enkelt att sätta fingret på till exempel hur riket blomstrade ekonomiskt eller vilka fantastiska byggnader som restes under denna tid.

Trajanus marknader, något som vi idag skulle benämna som ett köpcentrum. Byggnaden är något så speciellt som en byggnad byggd för att husera olika salustånd av olika slag, medan kunderna kunde gå i dess gångar, bland alla butiker.

Hadrianus är mest ihågkommen för sin mur mot de brittiska kelterna, Trajanus livsverk ses ofta som hans erövring av Dacien och Partien (undefär dagens Rumänien och bit in på Balkan, respektive tidens persiska rike) och Marcus Aurelius är mest känd som den trötte kejsaren som blir mördad i början av Gladiator. Dessa kejsare var dock mycket mer än så, det räcker med att gå runt i dagens Rom och titta på ruinerna över några mäktiga byggnader samt se vad de heter för att inse att kejsarna gjorde mer än kriga.

Detta blir extra tydligt om man studerar Marcus Aurelius Självbetraktelser, ett stort filosofiskt verk, starkt präglat av en av de filosofiska strömningarna från denna tid: stoicismen. I detta verk påminner kejsaren sig själv hela tiden om vad som är moraliskt rätt och hur man bör agera. Stoicismen gick kortfattat och väldigt förenklat ut på att acceptera sitt öde, att göra det man borde och att inte känna rädsla inför det som man ändå inte kunde påverka. Och denna bok (eller böcker) visar just detta väldigt tydligt.


Marcus Aurelius påminner sig själv om att han måste göra sitt jobb, även om det är tråkigt (det finns tecken som tyder på att han inte ens ville vara kejsare). Han påminner sig själv om att om man måste svika eller bedra någon för att uppnå något, så tjänar man inget på det. Eller att människor finns för varandra och att om du blir arg för något, så skadar du dig själv mer än vad den personen som gjorde dig arg har skadat dig.


Det som är mest intressant med allt detta, är att Marcus Aurelius visar en mycket humanistisk sida i sin livsfilosofi, men samtidigt inte hade några problem att beordra vad som sågs som taktiska folkmord. Denne kejsare och filosof var utan tvekan en av Roms mest intressanta och paradoxala människor genom tiderna.


5.1.5 Vad som kommer upp, måste komma ned

Men om ni sett Gladiator, vet ni att Marcus Aurelius var den siste av sin sort, i alla fall för ett tag framöver. I filmen ser vi hur Marcus Aurelius ondskefulle son Commodus mördar sin far och tar över tronen själv. Detta på grund av att Marcus Aurelius ville fortsätta traditionen med adoption och ge tronen till Russel Crowe (general Maximus, en påhittad figur). Att det gick till på det sättet finns det inte så mycket bevis för, men en sak är säker: Commodus efterträdde sin far. Med största sannolikhet helt enligt konstens alla regler.

Att tidigare kejsare nått tronen på grund av adoption berodde mer på att de tidigare kejsarna varit barnlösa när det var dags för maktskifte, än att det var ett nytt sätt att utse kejsare. Marcus Aurelius var inte barnlös när det var dags för regentskifte (troligtvis dog Marcus Aurelius av en pest som härjade i området vid tillfället), således fick hans äldste son Commodus tronen.


Detta blev dock på sätt och vis början till slutet. Visserligen gör Rom en stark återhämtning i samband med Diocletianus och Konstantin längre fram, men ser man till det stora hela, kan man säga att från den här tidpunkten så går det sakta men säkert utför. Märk väl att vi befinner oss i slutet av 100-talet e. Kr. (år 180, närmare bestämt) och Västrom ansågs gå under först 476 e. Kr. Nedgången tog med andra ord sin lilla tid, nästan 300 år.


Men man skall inte vara alltför elak och skylla för mycket på Commudus och hans efterföljare. Mycket av det som var fröet till nedgången hade redan planterats. Den begränsade demokrati som fanns i Rom hade redan sedan innan börjat urholkas. Romarna hade vant sig vid att det var kejsaren och senaten som bestämde och omställningen från att vara en liten by med engagerade invånare till att vara ett världsimperium där man tog en hel del för givet, hade börjat märkas i samhället. Ingen tog omröstningarna i folkförsamlingarna på allvar och på sikt upplöstes de också.


Det som dock krävdes var inkompetens från makthavarens sida. Systemet var väldigt sårbart för just detta, eftersom så mycket låg i kejsarens händer. Ett sant demokratiskt system är mer skyddat mot inkompetens, man kan till exempel jämföra med att man i Sverige idag måste rösta igenom en ändring av grundlagen två gånger i Riksdagen, med ett val emellan, för att den skall träda i kraft. Om väljarna tycker att de som styr gör ett dåligt jobb, kommer de inte att få chansen efter nästa val, vilket gör att den den där andra omröstningen inte kommer till. Så var det inte i Rom. Kejsaren och hand närhet hade sakta men säkert, nästan omärkligt kan man tro, ätit upp folkets rätt till medbestämmande. Och folket hade köpt det, till priset av bröd och skådespel, det vill säga gratis mat och gladiatorspel.


Detta märks väldigt tydligt just under Commodus styre. Folket älskade honom, eftersom han hela tiden gav dem magnifika gladiatorspel, spel där han till och med själv deltog ibland. Dock alltid under orättvisa förhållanden, till exempel genom att slåss mot handikappade, mot folk med mycket sämre utrustning, eller mot folk som, precis som Maximus i Gladiator, blivit sårade på förhand. Men det viktigaste var att folket fick sin underhållning. Folket var glada, men imperiet gick åt skogen. Pengarna gick åt till att bygga upp kejsarens ego och köpa folkets stöd, och ekonomin blödde kraftigt. Visst, Commudus blev slutligen mördad, kanske bland annat på grund av att han döpte om Rom till Colonia Commodiana. Men problemen fortsatte, oberoende av Commodus. Lägger man då till inflation samt svårigheter att få in betalningar från provinserna, blir det ganska tydligt varför ekonomin blev ett stående problem för Rom för en lång tid framöver.


5.1.6 Horder vid gränserna och kejsar Aurelianus
Roms knepiga sits gjordes inte bättre av att 200-talet präglades av stora externa hot av ett slag man inte sett förut. De var så stora och så annorlunda sett till vad Rom mött förut, att man fick ändra om hela den militära organisationen och sättet att tänka kring försvar för att inte duka under. Men vägen från total utsatthet till relativ trygghet var lång, och när tryggheten väl var framme var den inte där för att stanna.


I vilket fall, 200-talet präglas av en djup kris. Detta berodde till stor del som sagt på utländska invasioner, men även på grund av att gamla fiender visade sig igen. Rom var i många fall inte omtyckt av sina grannar, vilket i sig är ganska förståeligt. Därför, när Rom visade svaghet, så valde flera av dem att utnyttja tillfället. Till och med interna strider följde, då utbrytarstater inom det romerska imperiet bildas.  Till detta kan läggas att nya hot från inflyttande/invaderande folk, bland annat goter och andra östgermanska stammar och förbund. Det nya var inte att germanerna störde Rom, utan snarast i vilken omfattning de gjorde det. Germanerna var på intet sätt ett eget land, och Rom hade kontrollerat dem genom taktiken söndra och härska, något som Marcus Aurelius hade gjort till en konst. Men när de lyckades enas, blev de en styrka som Rom hade mycket svårt att möta. Enligt antika källor pratar man inte om invasioner i klassen tusentals soldater, inte ens i tiotusentals, utan i hundratusentals. Dessa enorma siffror bör man givetvis ställa sig skeptisk inför, men att de var betydligt fler än de varit tidigare kan man nog med säkerhet fastslå.


Hela det romerska gränsförsvaret byggde på att det fanns legioner stationerade i militärläger längs gränsen. Men varje legion, och således varje läger, var bara på drygt 5000-6000 soldater, vilket omöjligt kunde stå emot en invaderande armé på 10 000-tals, eller kanske i något enstaka fall 100 000-tals ”barbarer”. Resultatet blev att de invaderande stammarna kunde komma och gå som de ville på romerskt territorium, givetvis en ohållbar situation för romarna. Men vad skulle man göra åt det? Om man byggde upp en armé  och förstärkte en del av gränsen, anfölls en annan del. Om man tog sig dit för att försvara den delen, anfölls den förra igen. Hela den romerska gränstaktiken visade sig verkningslös.

En staty av Marcus Aurelius som står på kullen Capitolium i Rom. Kyrkan lät den stå kvar eftersom man trodde att det var kejsar Konstantin. Konstantin var den förste kejsarens om döpte sig och är även helgonförklarad. Statyn som står där idag är dock en kopia, originalet står inomhus i ett museum.

Det var först fram emot slutet av 200-talet som man började få bukt på problemen, mycket tack vare en idag ofta bortglömd kejsare vid namn Aurelianus. Han är mest känd för att han byggde den mur som idag omger den gamla delen av Rom, Aurelianusmuren. Denna mur är egentligen bara ett symptom för tiden som den byggdes i. För häri låg ändringen av taktik gentemot invaderande horder: man började bygga befästa städer. Rom gick från att ha starka gränser till att skydda det som främst var värt att skydda - städerna.


På så sätt kunde horderna invadera, men de hade inte mycket för att göra det, eftersom de inte kom åt något att plundra. Stora arméer kräver mycket logistik, och om man inte kan livnära arméerna, kan de inte heller hållas ihop. De befästa städerna var alldeles för starka för primitivt utrustade arméer, hur många de än var. Denna nya romerska taktik lade grunden för hur man tänkte kring militärt försvar i över 1000 år framåt.

En port i Aurelianusmuren i Rom, inte en av de större partierna, men om man jämför med bilen på bilden inser man ändå att den är ganska hög. Foto: Eva Täljemark

Aurelianus var även den kejsare som än en gång enade riket. Han besegrade utbrytarstaterna och säkrade gränserna. För detta fick han titeln ”restitutor orbis”, något i stil med ”världens återupprättare” av senaten. En titel som inte är helt fel att lägga efter sitt namn. Aurelianus blev dock efter vad som verkar vara en komplott och ett missförstånd mördad. Han hade på väldigt kort tid, drygt fem år, lyckats åstadkomma vad många andra inte lyckats med under flera decennier.  Nu återgick istället Rom till sin mer kaotiska situation med kejsare med kort regeringstid. Denna utveckling skedde hela vägen fram till Diocletianus och dominatet, lite drygt tio år senare.


5.2 Dominatet (284 e. Kr. - 476 e. Kr)

Roms kejsartid är som sagt uppdelad i två delar, principatet och dominatet. Om principatet handlade om att få senaten och Roms medborgare att tro att republiken fortfarande levde, gjorde dominatet tvärt om. Denna period präglas av ett tydligare urfasande av senaten, för att ersättas av en tjänstemannakår som rekryterades från de fria medborgarna och de frigivna slavarna. På så viss koncentrerades all makt i större utsträckning kring kejsaren, som även i större utsträckning kom att börja ses som en gud. Detta var ett stort steg i utvecklingen och man kan tydligt se hur det senare går igenom genom seklerna i de europeiska kungahusen.


5.2.1 Diocletianus, tetrarkin och vägen till feodalism

Den person som skapade hela detta nya sätt att styra var Diocletianus. Diocletianus reformerade hela den romerska staten och gjorde upp med alla de problem som fanns. Han ändrade även vem, eller snarast vilka som styrde, genom att upprätta en styrning med fyra medkejsare. Två huvudkejsare med titeln Augustus och två hjälpkejsare med titeln Cæsar. Diocletianus själv var givetvis Augustus, men i praktiken var det även han som hade sista ordet gällande det mesta. Han insåg dock att ett så stort rike som Rom kunde inte enbart styras av en enda person.


Diocletianus skapade flera olika reformer som i grunden ändrade staten Rom. Av dessa vill jag titta närmre på tre, eftersom dessa,  alla fall två av dem, i stor utsträckning faktiskt kommer att skapa det som sedan blir det medeltida feodala Europa. Den första reformen, som till viss del redan var genomförd sedan tidigare, var bekämpandet av inflationen. Idag bekämpar vi inflation med hjälp av Riksbanken och dess reporänta. Vi vet att inflation beror på att det finns för mycket pengar i omlopp, och för att minska mängden pengar i omlopp gör vi det dyrare att skaffa pengar, till exempel genom att göra det dyrare att ta lån. Romarna visste dock inte detta, utan de såg deras inflation direkt knuten till andelen ädla metaller i sina mynt. De trodde att mynten tappade i värde på grund av att andelen ädla metaller i dem (ofta så lite som några få procent) var för låg. Så vad gjorde de? De släppte ut nya mynt, med högre andel ädla metaller.


Idag vet vi att detta inte fungerar, och framför allt varför det inte fungerar. Fler mynt, oavsett högre andel ädla metaller, är fortfarande fler mynt. Fler mynt i omlopp = inflation. Kejsar Diocletianus försökte stoppa inflationen genom ett påtvingat pris- och lönestopp, dock utan något större resultat, eftersom gemene man ansåg att det var omöjligt att genomföra i praktiken.


I ett desperat(?) försök att kväsa denna för romarna stora gåta, gjorde man något som hade fått den allra största delen av vår tids ekonomer att svimma i ren förskräckelse: man gick från monetär beskattning till beskattning i natura. Detta för att staten skulle vara säker på värdet på den skatt man fick in. Detta gjorde givetvis att inflationen avstannade, men i slutändan begränsade det den ekonomiska tillväxten. En stat som är bunden till icke likvida medel har väldigt svårt att växa, eftersom handeln missgynnas. Men om detta var romarna lyckligt ovetande och deras lösning fungerade för dem. Att detta sedan på sikt kom att skapa ett av världshistoriens minst jämlika samhällen i och med det feodala Europa, var inte deras problem. Deras bekymmer var borta.


Den andra reformen jag vill ta upp hänger ihop med den första, och hjälpte tillsammans med det första att skapa det feodala Europa. För att underlätta administrationen delades alla provinser upp i mindre områden och varje område betalade skatt till respektive ståthållare. Medborgarna i varje skatteområde fick mindre frihet, till exempel genom mindre möjlighet till flytt och mindre möjlighet till val att framtida karriär. Det senare för att säkra att det alltid fanns tillgång till kompetent arbetskraft. I längden gjorde dock detta att medborgarna knöts upp till både område, ståthållare och yrke. Om man har lite skolning i hur feodalismen fungerade kan man se tydliga kopplingar dit och hur detta på sikt kom att skapa livegenskapen.  


Den tredje reformen jag vill ta upp var hur Diocletianus skapade den professionella och specialiserade staten. Rom var redan ganska byråkratiskt, men ofta kunde man, utan några egentligen kvalifikationer, få en viss post, enbart baserat på börd. Om man var patricier och satt i senaten skulle man fullgöra värnplikt. Och när man gjorde det, var man givetvis befäl, allt annat vore otänkbart. Diocletianus satte stopp för detta och inrättade en verkligt professionell armé, inte enbart sett till legionärerna, utan även deras befäl. Man kunde inte längre glida in på ett bananskal och bli general bara för att man var son till den och den senatorn, nu krävdes utpräglad militär kompetens. På samma sätt blev det inom den statliga byråkratin, val av person till en viss position baserades på kompetens, inte börd. Detta stramade upp staten och framför allt gjorde den mer kompetent.


Dessa tre reformer är bara exempel på vad Diocletianus och hans medkejsare genomförde. Det är lätt för oss såhär i efterhand att peka på vilka brister som fanns och vad de ledde till, men faktum kvarstår: om dessa reformer inte hade genomförts är frågan om det romerska imperiet hade klarat sig så länge som till 476 e. Kr. Och dessutom, flertalet av reformerna var synnerligen genomtänkta och effektiva, flera av dem, som till exempel det tredje av exemplen, används idag, även om det glömdes bort under många sekel däremellan.


5.2.2 Konstantin och det kristna Rom

När Diocletianus ansåg sig vara klar med Roms problem gjorde han något högst ovanligt. De flesta romerska ledare blev av med makten för att de blev mördade eller för att de dukade under för någon sjukdom. Men inte Diocletianus, han valde att sluta när det gick som bäst. Kort och gott, han avgick när han tyckte att han var klar. Han tänkte att han skapat en stat som var stark och ett styrsystem med fyra kejsare, som skulle motverka de problem som kunde uppkomma av att en enda person fick för mycket makt. Det visade sig dock att han hade fel. Inre stridigheter bröt ut, och efter flera år av konflikt, stod slutligen en enda person som segrare år: Konstantin I, eller som han också kallas, Konstantin den store.

Konstantin räknas tillsammans med Diocletianus som en av de som stod för ljuspunkterna under det romerska imperiets sista tid. Den största anledningen till att han är känd är nog ändå att han döpte sig på sin dödsbädd, han var den förste kejsare som döpte sig och på så sätt också konverterade till kristendomen.


Han var dock inte den kejsare som gjorde kristendomen till statsreligion i Rom, det han dock gjorde var att förbättra situationen för de kristna. De kristna hade förföljts i princip sedan de dök upp, av vissa mycket, andra lite, av några inte alls. Men en sak var dock säker, kristendomen levde kvar, trots all förföljelse.


Det finns de som hävdar att Konstantin valde att hjälpa de kristna eftersom han såg det som en politisk fördel i en pågående maktkamp. Andra hävdar att han verkligen var en from kristen. Hur man än vänder och vrider på det kan det vara svårt att få ett definitivt svar på den frågan. Det vi däremot vet var att han gjorde livet enklare för de kristna. Under hans tid som kejsare skapades det så kallade ”Milanoediktet”, där en serie åtgärder gjorde att det nu var fullt tillåtet att vara kristen.

Konstantinbågen i Rom, står vid Colosseum. Den restes för att fira segern mot Maxentius vid Pons Milvius, av många kristna teologer ansedd som den ultimata striden mellan gott och ont, hedendom och kristendom. Som en referns till hur stor den är, titta på människorna precis intill den.

Det var visserligen inte han personligen som utfärdade det, men det gick i linje med hans tankar. Vidare blev söndagarna en arbetsfri dag, korsfästelse blev förbjudet och dessutom såg Konstantin till att flera kyrkor blev byggda. Han döptes visserligen inte förrän på sin dödsbädd, men detta var å andra sidan inte helt ovanligt bland de kristna under denna tid.


Vad är det då som talar för att Konstantin själv tjänade på att stödja de kristna? De utgjorde knappast någon majoritet av befolkningen. Svaret på denna fråga hittar vi snarast i ren PR. Vare sig det var meningen eller inte, resulterade Konstantins försvar av de kristna i en stor framgång sett till folkets stöd. Speciellt eftersom hans motståndare i den inre maktkampen som föregick hans ensamma styre förespråkade förföljelser. Dessa förföljelser låg inte rätt i tiden. Förut när kejsare hade förföljt kristna hade de fått sympati från folket, så länge de inte överdrev, som till exempel Nero. Men nu hade det gått en hel del tid och synen på de kristna hade förändrats. Kristna fanns i alla lager av samhället, bland bönder, bland vanliga hantverkare, bland legionärer, bland politiker och bland ämbetsmän. Många kände någon som var kristen och just denna utbredning i de flesta människors kontaktnät, gjorde att gemene man inte hade något intresse av att de kristna förföljdes, snarast tvärt om.

Hur det än var med Konstantin verkliga tro, kan man se att snabbt, medvetet eller omedvetet blev upphöjd till något av kristendomens räddare. Antagligen mer efter hans död än under hand liv, som det brukar vara. Hans seger vid Pons Milvius (Milviusbron), som egentligen bara handlade om kontroll över Rom, lyftes upp till att bli ett slag mellan gott och ont, där Konstantin skall ha fått uppenbarelser, där änglar skall ha sagt till honom att han skulle segra i tecknet Chi Rho (en kombination av de grekiska bokstäverna chi och rho), som symboliserade Kristus, eftersom det var de två första bokstäverna i hans namn på grekiska. Det är dock svårt att veta huruvida han verkligen fick denna uppenbarelse, om han använde sig av tecknet, och i så fall det verkligen syftade på Kristus. Chi Rho-tecknet var äldre än kristendomen och symboliserade i allmänhet något som var gott.


Vilka svar man än får på frågorna kring Konstantin, kan man inte blunda för två saker: den första var att kristendomen fick en rejäl knuff framåt och utan Konstantin är det frågan om kyrkan någonsin skulle ha blivit så mäktig som den faktiskt blev. Det andra är att han i stor utsträckning bidrog till att det till slut blev en permanent uppdelning av det romerska imperiet i Västrom (latinsk) och Östrom (grekiskt), med huvudstäderna Rom och Bysans (senare Konstantinopel).


Redan under Konstantins tid stod det dock klart att det fanns en hel del motsättningar mellan olika delar av kyrkan. Konstantin fick medla i konflikter mellan olika inriktningar, och han ledde även med vid det beryktade mötet i Nicæa år 325 e. Kr., bland annat känt från Dan Browns böcker, där mycket av det som idag räknas som den kristna läran bestämdes. Det var det första ekumeniska, det vill säga världsomspännande kristna mötet, som någonsin ägde rum, och syftet var att komma överens om vad som verkligen var den kristna läran.

Tecknet Chi Rho, här något taffligt ritat av mig med hjälp av moderna bokstäver. ”X:et” är Chi, ”P:et” är Rho.

5.2.3 Rom delas

Konstantin gjorde även om det romerska riket i grunden. Så till den grad att han flyttade huvudstaden. Redan innan Konstantin gjorde detta hade dock Roms vikt som världshuvudstad ifrågasatts mer än en gång. Det fanns många viktiga personer, däribland kejsare, som inte tyckte om Rom med sitt kaosartade gatusystem och sina varma somrar. Några kejsare behagade knappt att besöka huvudstaden alls och fokus skiftade från Rom till andra viktiga städer inom imperiet.

Uppdelningen har betytt ganska mycket för oss som kom efter, eftersom vi i och med detta delar av det antika Rom, Västrom från sin östra del, Bysans. Västrom kom att falla mindre än etthundra år senare, medan Bysans levde kvar till 1400-talet. Men Västrom är den del som vi idag kallar Rom, vilket också gör att riket denna hemsida handlar om har mindre än etthundra år kvar att leva.


5.3 Västroms fall

Vad var det då som fick Rom att falla? Vissa vill peka på de ekonomiska problemen som bara delvis åtgärdades av Diocletianus. Andra vill peka på de ständiga horderna av barbarer som vällde in över Roms gränser, trots att Aurelianus hade byggt nya moderna försvarsverk. En tredje pekar gärna på Konstantin och hans delaktighet i att Rom blev kristet och därmed förlorade den hårdhet som krävdes för att hålla ihop riket. Och, delvis som ett led ur kristnandet, vill en fjärde peka på att det var faktumet att Rom delades som gjorde att riket försvagades till den grad att det inte längre kunde stå emot de invaderande barbarerna. En femte skyller på förgiftat vatten. Det finns många teorier, men det finns inte ett ensamt svar.


Att ett så mäktigt rike som Rom faller ihop kan inte bero på en enda isolerad händelse, utan det krävs givetvis att många olika faktorer. Visserligen räknar vi just germanernas erövrande och plundrande av Rom som den definitiva slutpunkten 476 e. Kr., men att bara peka på denna händelse är att göra det enkelt för sig. För att förstå varför denna händelse kunde ske, måste man titta på de bakomliggande faktorerna.


För att förenkla det för oss nutida människor presenteras ofta Rom som en homogen enhet. Men ju mer man tittar på den romerska historien, desto mer förundras man över att det faktiskt varade så länge som det gjorde. Att det föll just 476 e. Kr. och inte tidigare, är i sig en rimlig fråga att ställa sig. Men varför? Jo, för att Rom alltid hotades. Antingen inifrån eller utifrån. Antingen ekonomiskt eller militärt. Rom var ingen konstant stat och fred och frid var snarast ett undantag till de konstanta krig som hela tiden fördes, självvalt av Rom eller för att försvara sig mot yttre hot. Detta var dock inget konstigt för romarna, eftersom krig var en del av den romerska kulturen. Men de satt på en tickande bomb som slutligen exploderade.


Det som hände rent praktiskt var att Rom successivt förlorade land till invaderande eller revolterande folkslag. Antingen på grund av invasion eller på grund av icke infriande löften. Rom var en stor kaka och alla ville ha en bit. Och för varje bit någon lyckades ta, blev det enklare att ta en ny bit för någon annan. Dessutom föll riket samman inifrån. Ekonomiska problem hade urholkat statens finanser. Den romerska staten hade dessutom mer och mer lämnat över styret av sina provinser till lokala generaler, generaler som egentligen var mer germaner än romare. Successivt kom Rom att bli ett samlingsnamn för olika germanska stammar som visserligen erkände kejsaren, men egentligen inte var mycket mer romare än de andra germanska stammar som romarna såg som fiender.


Slutligen tog en av dessa germanska stamledare, Odovakar, och gjorde det nog många hade tänkt innan honom. Han avsatte den romerske kejsaren och utropade sig själv till kung. Detta ser vi idag som det antika Roms upplösning, men de som levde under denna tid såg det sannolikt enbart som ett maktskifte. Rom fanns fortfarande, bara att det råkade styras av germaner. Men eftersom gränsen för vad som var romerskt och vad som var germanskt suddats ut för längesedan, väckte inte händelsen alls den uppmärksamhet som vi efterhand vill tillskriva den. I praktiken kom detta att innebära mer än ett maktskifte, och även om det är fel att se det som en tydlig gränsdragning i historien, kom Rom aldrig åter att vara vad det en gång varit. Roms över 1000 år långa antika saga var slut och banade väg för den nya epoken, medeltiden.

Att kejsarna mer och mer sällan var romare i sig, det vill säga födda och uppvuxna i Rom, bidrog givetvis också. Efter flera reformer som gav fler och fler medborgarskap, hade staden Rom inte längre den självklara rollen som medelpunkt. Om vi till detta lägger ett flertal tillfällen då man delat upp riket, antingen på grund av inbördeskrig eller på grund av praktiska skäl, förstår man också att det bara vara en tidsfråga innan den slutgiltiga uppdelningen skedde. Detta inträffade 395 e. Kr på grund av ovanstående skäl, men även på grund av den i grunden uppdelade kulturen som fanns inom staten Rom.


Rom var inte, precis som jag nämnt tidigare, en enda enhet. Och sett till hela riket var det främst två kulturer som dominerade. Den latinska och den grekiska. Den östra delen av staten Rom var fortfarande väldigt dominerad kulturellt och språkligt av grekiskan, något som också bidrog till uppdelningen. Konstantins skapande av Konstantinopel, ursprungligen staden Bysans, hjälpte också till. Huvudstaden flyttades från Rom till Konstantinopel och på det sättet hade också maktcentrumet förskjutits österut.


Att Rom sedan delades kom inte som någon nyhet för romarna själva. Det hade som sagt skett förut. Att just denna uppdelning skulle bli så definitiv var samtiden dock inte medveten om.

En karta över hur Västroms gränser såg ut år 395 e. Kr. Kartan är inte helt exakt, eftersom jag ritat den på frihand, men den visar ändå ganska tydligt hur Västrom såg ut vid delningen. Snart skulle det dock komma att krympa.