2. Sammanfattning


Roms över 1000 år långa historia kan givetvis inte sammanfattas i en handvändning. Tanken med denna översikt är dock att ge en väldigt snabb orientering i det antika Roms historia, för att underlätta vidare läsning på denna sida, eller, om så önskas, att erbjuda ett mer lättsmält alternativ till att läsa allt. Därför kommer en kort sammanfattning av varje tidsepok på sidan att presenteras nedan.


Roms politiska historia delas traditionellt in i tre huvuddelar, kungatiden, republiken och kejsartiden. Namnet på varje period är direkt kopplat till hur perioden styrdes, av kungar, av senaten respektive av en kejsare. Även om varje namn givetvis är en efterkonstruktion, och som sådana är de alltid problematiska, väljer jag ändå att använda mig av dem, för de är ganska exakta och fyller sin funktion. Det hela blir lite lättare att förstå och överblicka, helt enkelt.

Sokrates, en viktig person från den grekiska kulturen, en grekisk kultur som kraftigt influerade det antika Rom under hela dess historia. Romarna och grekerna hade sina klara skillnader. En av romarnas styrkor var dock att se vad andra var bra på och härma dem.

Samtidigt finns det självklart möjligheter att dela upp de olika tidsepokerna i underepoker. Kungatiden kan delas upp, så även kejsartiden. De mest vedertagna uppdelningarna är dock uppdelningen av republiken i tre delar, den tidiga republiken, den mellersta republiken samt senrepubliken samt uppdelningen av kejsartiden i principat och dominat. På denna sida kommer vi att försöka hålla oss på en ganska grundläggande nivå, för att inte krångla till saker och ting mer än nödvändigt. En mer detaljerad beskrivning av de olika uppdelningarna finns istället under respektive rubrik längst ned på sidan.


Eftersom denna sida är en sammanfattning av de andra, har samma källor använts här som till de respektive sidorna.


2.1 Kungatiden (753 f. Kr - 510 f. Kr)

Det är här allt börjar. Romulus grundar staden 753 f. Kr. utifrån några järnåldersbyar som låg på några av kullarna i området, och staden börjar växa fram. Med hjälp av etruskerna, direkt eller indirekt, frivilligt eller ofrivilligt, växer sig staden starkare och infrastrukturen, det politiska systemet och religionen utvecklas. Etruskerna i sin tur har hämtat mycket av sin kultur från grekerna, så indirekt blir Rom en civilisation som bygger på en grekisk förlaga.


Staden styrs, som namnet på perioden antyder, av en kung. Bakom sig har kungen en senat, som består av de ursprungliga huvudfamiljerna, de så kallade patricierna. Efter ett tag vill dock patricierna inte bara vara en del av styret, de vill styra själva. Resultatet av detta blir att kungen Tarquinius Superbus avsätts, senaten tar makten och perioden som kallas republiken inleds 509 f. Kr.

2.2 Republiken (509 f. Kr - 31 f. Kr)

Republiken är den tid som tar vid direkt efter kungatiden och kännetecknas av att den romerska staten styrs av senaten. Senaten bestod av ett varierande antal senatorer, som ursprungligen alla var patricier. Två konsuler (för att undvika att för mycket makt hamnade hos en enda individ), som valdes på ett år, fungerade som ordförande och statschefer. Med tiden fick dock folket, plebejerna, ett större inflytande, mycket på grund av upprepade uppror.


Upproren gjorde det väldigt tydligt för patricierna, att om de ignorerade plebejernas krav så skulle det gå illa. Ett exempel på detta är till exempel att man skapade en folkförsamling (comitia tributa) med möjlighet att rösta igenom politiska beslut, samt folktribuner med vetorätt, som fungerade som ett slags ombudsmän för plebejerna i senaten.


Under republiken utvecklas det romerska styrelsesättet till ett för tiden väldigt avancerat politiskt system, som hade ett antal olika ämbeten, vilket ledde till en ökad specialisering.


Samtidigt expanderade Rom våldsamt under denna tid, främst genom att man slutligen besegrade Karthago efter mycket om och men i tre krig, som gjorde att Rom blev den dominerande makten i Medelhavsområdet, med landvinningar i Nordafrika och dagens Spanien (Hispania).

Det som finns kvar av den tillfälliga senatsbyggnad där Julius Cæsar mördades av flertalet senatorer. Mördarna trodde att de på så sätt kunde rädda republiken, men istället satte de igång ännu ett inbördeskrig, som slutligen ledde till att Augustus (f.d. Octavianus) blev Roms förste kejsare.

Vidare expanderade riket i alla riktningar, Julius Cæsar tog över Asterix och Obelix Gallien (Gallien var i praktiken en samling mindre riken med någorlunda liknande kultur och inget enat rike i sig), Pompejus expanderade genom krig i öster mot bland andra Parthien (en variant av perserriket), och Rom gick från att vara en liten stadsstat i dagens Italien till att vara på god väg att göra Medelhavet till sitt eget innanhav.


I takt med att Rom växer, växer också romarnas makthunger, speciellt i samhällets övre lager. Detta leder till ett flertal inre konflikter, vilka i många fall utvecklas till blodiga inbördeskrig. Det som tidigare hade varit otänkbart, att romare ställdes mot romare på var sin sida av slagfältet, blev nu vardagsmat. Folktribunerna bröderna Gracchus skapade kaos i senaten med sina veton för att få fram sin folkvänliga politik (och blev mördade för det), Sulla krigade mot Marius i en regelrätt maktkamp och slutligen slogs den kanske mest kände romaren genom tiderna, Julius Cæsar, mot Pompejus och hans allierade i senaten, ett slag som i praktiken blev nådastöten för den romerska republiken. Konsekvensen av alla dessa politiska konflikter, i synnerhet den sista, blev slutligen att senaten inte längre fungerade som politisk institution och Rom övergick från pseudodemokrati till diktatur, även om det fortfarande på pappret var en stat styrd av senaten.

2.3 Kejsartiden (31 f. Kr - 476 e. Kr)

Kejsartiden kännetecknas av att Rom styrdes av en eller flera kejsare. Värt att notera att romarna själva aldrig kallade någon för kejsare, utan de olika orden för kejsare, sett till olika språk, kan deriveras ur olika titlar. Svenskans kejsare, tyskans Keiser och ryskans tsar, kan alla deriveras ur Julius Cæsars namn, som senare blev en titel kopplad till en viss position. De latinska språkens imperador/emperador eller engelskans emperor, kan alla härledas till det latinska ordet imperator, som för romarna främst betydde överbefälhavare. Men ännu en gång gör vi det lite enkelt för oss såhär i efterhand, och den vedertagna termen är kejsare.


Kejsartiden inleds i och med att Augustus, eller som han då kallades, Octavianus, vinner inbördeskriget mot Marcus Antonius och Kleopatra. Detta inbördeskrig var en indirekt konsekvens av att Julius Cæsar, Augustus fosterfar, mördas efter att han gjort sig själv till diktator. Kejsartiden kännetecknas av perioder av lugn, alternativt perioder av total terror, mycket beroende på vem det var som satt vid makten. Det finns ju för- och nackdelar med att ha en upplyst despot vid makten, där båda är direkt kopplade till vem det faktiskt är som drar i trådarna. Lugna, balanserade och rationella ledare kan innebära en tid av välstånd, medan skvatt galna ledare med paranoida tankar om allt och alla helt naturligt innebär totalt mörker.

Detalj från Trajanus kolonn, som beskriver kejsar Trajanus krig i Dacia, ungefär dagens Rumänien. Kolonnens relifer motsvarar drygt 200 meter berättelse och är väldigt detaljerad. Den romerska expansionen stoppade aldrig, den bara mattades av.

Den utrikespolitiska historien under kejsartiden präglas av ett relativt lugn, eftersom Rom inte expanderade så mycket under denna tid. I alla fall inte om man jämför med den närmast exponentiella expansionen under republiken.


Det krigades en hel del, och det både erövrades och förlorades en del, men sett till hur lång tidsperioden faktiskt var, över 500 år, ändrades inte gränserna så mycket. Rom gick helt enkelt från en konstant expansion över till att bevaka sina gränser och etablera det rike man redan hade. Man konsoliderade riket mer än expanderade det, och man skapade mycket av det som vi idag förknippar med det antika Rom.


Det finns många teorier om varför Rom slutligen föll. Ett av skälen är säkerligen att man inte kunde hålla ihop riket. I olika omgångar hade riket varit uppdelat i som mest fyra delar, och 395 e. Kr delades riket definitivt upp mellan Väst- och Östrom. Västrom, med Rom som huvudstad, är det som vi idag räknar som det ”egentliga” romerska imperiet, vilket också gör att vi räknar dess undergång 476 e. Kr som slutet på Roms antika historia.


Andra skäl var ekonomisk nedgång, mycket tyder på att romarna hade stora problem med inflation, framför allt för att man inte förstod vad som orsakade den. Man hade även problem med sjukdomar, och det som både var nådastöten och skäl till många av de andra problemen var invasioner av talrika folkslag, till exempel goter, hunner och vandaler.


Under kejsartiden bytte dessutom Rom stadsreligion till kristendom. Det finns historiker som menar att även detta var ett av skälen till att Rom försvagades. Om det är så låter jag vara osagt, men en sak är säker: det finns många skäl till Västroms fall, där de invaderande goterna som slutligen lyckades ta över staden Rom bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Vill du läsa mer om Roms fall kan du titta under rubriken Kejsartiden.