Startsida | Innehåll | Introduktion | Sammanfattning | Kungatiden | Republiken | Kejsartiden | Samhällsliv och religion | Specialartiklar | Om mig
Startsida | Innehåll | Introduktion | Sammanfattning | Kungatiden | Republiken | Kejsartiden | Samhällsliv och religion | Specialartiklar | Om mig
4. Republiken - Expansion och inbördeskrig
(509 f. Kr - 31 f. Kr.)
Det är under republiken som Rom blir en verklig stormakt. Riket går från att vara en stadsstat med stora ambitioner till att bli en verklig stormakt med ambitioner att styra den kända världen. Tiden präglas dock även av en hel del inre oroligheter, både av det sociala slaget med det som i princip skulle kunna beskrivas som en ständig klasskamp, men även inom den styrande eliten, genom att rika och mäktiga män stred mot varandra om kontrollen över Rom.
Tidsepoken som kalls för republiken kan i sin tur delas upp i tre delar, den tidiga republiken, den mellersta republiken och senrepubliken. Namn som tyder på en viss brist på fantasi, men som ändå fyller sin funktion. Poängen med detta är ännu en gång att strukturera upp det hela och på så sätt peka ut vissa särdrag för olika tider.
För precis som med historieämnet, eller med vilket annat ämne som helst, så handlar det hela om efterkonstruktioner för att kunna få en tydligare bild av vad som hänt och händer. När du läser nedanstående är det därför viktigt att du inser att ingen bara fick för sig en dag att utropa ”jaha, nu var den mellersta republiken slut, nu kör vi igång senrepubliken”. Den tanken är ganska absurd, för människorna som levde under denna tid kunde med största sannolikhet inte se någon speciell skillnad, på samma sätt som att du inte märker att du säkert redan upplevt åtminstone ett skifte mellan olika epoker, som framtidens historiker kommer att se som självklart.
Men de fyller som sagt en funktion. Att försöka förstå allt, överallt, hela tiden, blir en övermäktig uppgift. Och även om man gör sig skyldig till en förenkling som aldrig kommer att bli etthundra procent rätt, ger det en möjlighet att få ett grepp om vad som hänt, vilket ändå måste ses som en steg framåt i relation till totalt kaos i form av en övermänsklig mängd data som kommer mot en från alla möjliga håll. Med detta sagt, låt oss börja.
Startsida | Innehåll | Introduktion | Sammanfattning | Kungatiden | Republiken | Kejsartiden | Samhällsliv och religion | Specialartiklar | Om mig
Flödesschema över det romerska politiska systemet under republiken. Klicka på bilden för en större version.
4.1 Den tidiga republiken (509 f. Kr - 367 f. Kr)
Rom har precis rest sig ur den konflikt som slutade med att senaten tog makten från de etruskiska kungarna. Senaten, som bestod av en maktelit baserad på patriciernas familjer, skall inte sägas vara en klubb för inbördes beundran, men väl en klubb som värnade om varandras intressen och inte så mycket mer. Hela Rom styrdes av så kallade oligarker, det vill säga en liten grupp mycket mäktiga och inflytelserika män som tillsammans hade makten över allt. Få styr över många, med de fås intressen för ögonen.
Rädslan för att en enda person skulle få för mycket makt var stor, vilket också speglar att alla var väldigt medvetna om varandras ambitioner. Av detta skäl vidtog man ett flertal åtgärder som syftade till att fördela den makt kungen hade haft, på ett flertal olika personer. Den politiska och militära makten övertogs till stor del av de två konsuler som röstades fram ett år i taget. Konsulposten fanns visserligen redan under kungatiden, men i och med denna förändring i den politiska strukturen, fick posten en klar statushöjning.
Kungens religiösa uppdrag delades i sin tur ut till andra ämbetsmän, vilket gjorde att makten delades upp än mer. Beroende på vad man tycker om detta kan man se det som antingen nobelt eller cyniskt, men den diskussionen är mindre viktig ur vår synpunkt, det som är viktigast är att det faktiskt skedde.
Rom styrdes nu av ett fåtal väldigt mäktiga män, till skillnad från innan, då det i praktiken styrts av en väldigt mäktig man. En liten demokratisk vinst kan tyckas, men om en liten grupp styr och främst ser till sina egna intressen, kommer problem att uppstå. Så även i Rom, då ett flertal folkliga strejker och resningar i omgångar ledde till att oligarkerna fick släppa ifrån sig mer och mer makt till folket, plebejerna.
Dock gick det aldrig till den gräns att folket verkligen fick makten. Genom en hel del besvär fick de till mer jämlika lagar (de tolv tavlornas lag) för att motverka en alltför godtycklig bedömning från domare som hade sina intressen på helt andra håll. Man såg även till att folket fick representeras i senaten av de så kallade folktribunerna, som inte bara hade rösträtt, utan längre fram även vetorätt. Men något folkstyre var det aldrig tal om. Folket hade visserligen sedan innan även rösträtt i olika folkförsamlingar, men eftersom det i många fall var din förmögenhet som avgjorde hur mycket dina åsikter var värda (det vill säga hur många röster du hade), var det ganska självklart att de fattigaste fortfarande hade ganska lite att säga till om.
Detta ledde till ett etablerande av ett klientsystem, där vanligt folk blev klienter. Var du någons klient, förväntades du också stå upp för din patron (den patricier du var klient åt), vare sig det var i bråk på stan eller om det var genom din röst i diverse folkförsamlingar. På så vis kan man, om man är lagd åt det hållet, säga att patricierna köpte plebejernas stöd, vilket i slutändan givetvis betydde att det bara var de som hade någon egentlig makt att tala om.
Systemet höll i sig många sekel, innan det formellt avskaffades under kejsartiden. Även efter detta behölls dock relationerna, men de var i en större utsträckning för syns skull, eftersom många klienter var ett tecken på stor rikedom.
Rent militärt gick Rom under denna tid från att vara en liten stad med stora ambitioner till att bli en regional stormakt. Man skaffade sig stort inflytande i området genom att successivt ta en mer och mer dominerande roll inom det så kallade ”Latinska förbundet” som bestod av en samling av latinska stater i närheten, där Rom var en av dem. I samband med ett ökat självförtroende tog sig romarna även för att angripa sina forna herrar, etruskerna, som man också besegrade efter ett relativt sett långdraget krig. Romarna fick nu tillgång till både handelsvägar och rika städer (till exempel Veii, som de erövrat från etruskerna), vilket möjliggjorde vidare expansion.
Att tro att allt är en lång framgångssaga är dock att missta sig. Utvecklingen tog sin tid och ser man till att det tog flera sekel från att staden gör sig fri till att man på allvar börjar röra sig ut i närområdet, inser man också att romarna betalade dyrt för varje seger. Om man dessutom lägger till att romarna drabbades av samma galler som gjorde livet surt för etruskerna i norr, galler som faktiskt tog över och förstörde stora delar av staden, ja då inser man också hur envisa romarna faktiskt var. Rom var vid ett antal tillfällen allvarligt hotat, till den grad att det mer eller mindre var tillfälligheter som gjorde att vi idag ser det som det mäktiga imperium det var och inte som en liten obetydlig maska i den historiska väven.
4.2 Den mellersta republiken (366 f. Kr - 133 f. Kr.)
Om den tidiga republiken mest är förknippad med konflikter mellan patricier och plebejer, är den mellersta republiken främst sammankopplad med militär expansion. Ett annat viktigt karakteristiskt drag är att det är under denna period som ett nytt samhällsskikt, nobiliteten (nobili), skapas. Nobiliteten var en blandning av lägre patricier och framgångsrika plebejer. Att kalla dem medelklass är inte riktigt rättvisande, men det handlar i alla fall om en klass som ligger mellan de två vedertagna klasserna.
Saturnustemplet (Saturnus var tidens gud) på Forum romanum. Templet bygges redan på 400-talet f. Kr och här förvarades både den ursprungliga romerska grundlagen samt statskassan.
Under denna period repar sig även Rom efter den galliska invasionen och lyckas genom krig och diplomati expandera vidare ut på den italienska halvön. Man upplöser det Latinska förbundet och man inkluderar etruskernas områden till sina egna. Det är först i samband med att romarna stöter på samniterna i sydöst som det blir riktigt krångligt för dem, och det kom att krävas tre hårda krig för att slutligen besegra dem och erövra deras områden.
4.2.1 Närkontakt med grekerna
Det kanske mest intressanta med de samnitiska krigen är att det är första gången romarna möter greker i strid, till exempel kung Pyrrhus av Epirus (en grekisk-makedonsk stat på dagens Balkan). Grekerna ansågs överlägsna på slagfältet under denna tid och att romarna hade kunnat stå upp så pass bra som de gjorde gav en indikation om vad de romerska uppstickarna kunde ställa till med. Det är även härifrån uttrycket ”Pyrrhusseger” kommer, eftersom kung Pyrrhus, efter ett slag som kostade honom mer än vad det smakade, skall ha utbrustit något i stil med ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”. En viktig erfarenhet som romarna tillägnade sig under detta krig, var att strida mot stridselefanter, en kunskap som de hade mycket nytta av när de senare slogs mot Karthago och Hannibal.
De första sammanstötningarna med grekerna skulle heller inte bli de sista. I det som idag är södra Italien fanns på denna tid en grekisk koloni som på latin kallades Magna Græcia, det vill säga Stora Grekland (eller Hellas, som det heter på grekiska). Denna koloni var den grekiska kulturens utpost åt väster. Grekerna och makedonerna hade erövrat och expanderat under lång tid, men då nästan uteslutande österut. Detta var den den grekiska koloni som fanns längst västerut. Men eftersom den låg på den italienska halvön låg den i vägen för den romerska expansionen. Romarna lyckades, trots grekernas stridsvana, vinna kriget genom envishet och kompetens.
Animation över Roms expansion som löper över drygt 450 år. Klicka här för att se de enskilda bilderna i ett större format.
Litteratur:
- Holmberg, Åke, 1990. Vår världs historia. Från urtid till nutid. Natur och Kultur, Borås
- McKay, Hill, Buckler, Ebrey 2004. A History of World Societies. Houghton Mifflin Company, Boston
- Nationalencyklopedin, ”klienter”: www.ne.se/lang/klienter
- Nationalencyklopedin, ”plebejer”: www.ne.se/lang/plebejer
-Nationalencyklopedin, ”romerska riket”: www.ne.se/lang/romerska-riket
-Nationalencyklopedin, ”samniterkrigen”: www.ne.se/lang/samniterkrigen
- Nordisk familjebok. Encyklopedi och konversationslexikon, band 11: Jylland till kragduva, 1946. Bokförlaget Norden, Malmö
-Nordisk familjebok. Encyklopedi och konversationslexikon, band 16: Posen till Ryssland, 1946. Bokförlaget Norden, Malmö
-The History of Rome, podcast av Mike Duncan, avsnitt 31a-46: http://thehistoryofrome.typepad.com/
Grekerna hade vid denna tid knappt tagit notis om att det fanns ett folk som hette romare, och än mindre att de skulle kunna matcha dem själva på något sätt. Den stora skillnaden mellan romarna och grekerna var att romarna var praktiker. Eller som man hade sagt idag, ”doers”. Medan grekerna skapade många filosofiska teorier, som idag har mynnat ut i ett flertal olika discipliner som till exempel naturvetenskap av alla de slag, medicin, litteratur, historieforskning samt politisk teori, skapade romarna institutioner som inte fokuserade på hur man borde göra, utan på att faktiskt göra. Detta gjorde att grekerna, även efter romarnas erövring av dem, såg ned på dem som barbarer, medan romarna själva hade en hatkärlek till grekerna. Å ena sidan stora läromästare, å andra sidan en drös med tänkare som aldrig fick något gjort.
4.2.2 De puniska krigen
När romarna nu hade tagit över hela den italienska halvön lyfte man blicken och tittade runt omkring sig. Vilka hot fanns och vilka var det som ställde till problem för vidare expansion? Det naturliga svaret på den frågan var Karthago. Karthago var vid denna tid en framträdande nation som byggde på handel (romarna byggde sin ekonomi på främst jordbruk). Det var en rik stat, som hade etablerat kolonier i Roms omedelbara närhet, genom att ha ett visst grepp om Sardinien, Korsika, men även Sicilien. Karthago som stat utgick från dagens Tunisien, där deras huvudstad Karthago låg.
Om Rom skulle expandera vidare, fanns det bara en väg att gå; genom Karthago. Sagt och gjort, vid första bästa tillfälle för ”Casus belli” till krig, det vill säga ett ”vackert skäl”, eller snarast ett rimligt skäl, gick Rom i krig med den mäktiga och rika handelsnationen. Det resulterade i ett utdraget krig om Sicilien, det första puniska kriget, som varade i 23 år. I detta krig tvingades romarna till något de inte behövt göra innan, nämligen att bygga en flotta. Kortsiktigt vann romarna Sicilien. Långsiktigt resulterade kriget i en grogrund till ytterligare två puniska krig, som i slutändan lämnade Rom som ensam stormakt i området.
Den grekiske diktaren/historikern Homeros. Många tänker på Odysséen och Illiaden (det verk som filmen Troja är baserad på) när de tänker på Homeros, och då i första hand på sagoberättande. Men även detta sagoberättande har ett syfte i bevarandet av det som hänt, genom en något ”kryddad” återberättelse. I efterhand har en hel del av det som står i dessa två fantastiska verk visat sig stämma med arkeologiska fynd.
Det mest kända av dessa tre puniska krig är utan tvekan det andra puniska kriget, då den kartagensiske generalen Hannibal vandrade över Alperna och fullständigt överrumplade romarna. Romarna led nederlag efter nederlag, därtill på hemmaplan, innan man efter 15 år kunde göra sig av med den ytterst besvärlige fienden som i romarnas ögon mer liknade en vålnad än en människa av kött och blod. Hannibal straffade romarna ordentligt, och det är även under detta krig som några av de värsta bakslagen för Rom utspelade sig, däribland slaget vid Canæ, där så många som mellan 40 000 och 70 000 romare skall ha stupat.
Samtidigt är det kanske just detta som också kännetecknar Rom. Man lurar sig själv om man tror att Roms historia var en framgångssaga utan slut. Istället är det snarast Roms förmåga att komma tillbaka och lära sig av sina misstag som var deras största framgångsfaktor. Detta återspeglade sig även i hur romarna stred, genom att hela tiden mata på med nya soldater för att ersätta de som stupat. Det måste ha varit ganska skrämmande att som fiende möta en här som ständigt marscherade framåt som robotar, trots att man högg ned led efter led. Själv gör jag kopplingen till olika skräckfilmer, där den onde i filmen aldrig kan dö, hur mycket man än försöker.
Slutligen knäckte romarna Karthago även denna gång. Och detta lyckades man med just på grund av de två framgångsfaktorer som nämnde tidigare: man gav aldrig upp och man anpassade sig till nya situationer. Scipio Africanus, en romersk general, en av de bästa någonsin, besegrade till slut Hannibal, i slaget vid Zama (inte långt från huvudstaden Karthago) med hjälp av Hannibals egen taktik. Det är bara ett av de tillfällen då romarna använt fiendens taktik mot dem själva och sedan inkorporerat taktiken i sin egen arsenal. Ett annat exempel på detta är romarnas användande av falanger mot grekerna.
En målning som visar uppställningen inför slaget vid Canæ. Klicka på bilden för en större version.
I slutändan krävdes det även ett tredje krig för att en gång för alla besegra Karthago. Just behovet att eliminera hot, stora som små, genomsyrade den romerska expansionspolitiken vid denna tid. Karthago var inte alls samma stat som den en gång varit, men att man inte inkorporerat dem helt och hållet i riket satt ändå som en tagg i sidan på många romare. Däribland Cato den äldre, som skall ha avslutat varje tal i senaten med ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Som så många andra citat från denna tid kan man inte vara helt säker på att just dessa ord yttrats, men vi kan nog ändå med ganska stor säkerhet säga att de fångade många romares, i alla fall inom senaten, tankar och önskningar. Ännu mer osäkert är det om romarna verkligen strödde salt i Karthagos jord efter att ha segrat, som legenden säger att de gjorde. Detta i syfte att se till att det aldrig skulle kunna gå att upprätta ett nytt Karthago.
4.2.3 Lärjungen blir mästaren
Det andra stora steget som togs under denna tid, var genom att successivt erövra det grekisk-makedonska kulturområdet. Denna benämning är dock inte helt korrekt, då området bestod av många stater, som ofta bråkade sinsemellan, även om de alla ansåg sig tillhöra samma kultur. Genom att spela ut olika stater inom området mot varandra, lyckades romarna efter en serie krig och diplomatiska affärer ta över även dessa områden. Även om den grekiska kulturen hade varit på stadig nedgång de senaste seklen, var det ändå lite som att den bångstyrige lärjungen slutligen besegrade sin mästare. Grekerna föll till stor del på eget grepp, de kunde inte enas i tillräckligt stor utsträckning, samt att romarna hade kommit ikapp och gått förbi dem militärt.
4.3 Senrepubliken (133 f. Kr. - 31 f. Kr.)
Den mellersta republiken var verkligen den period då Rom satte sig självt på kartan. Och, om man ser det med romerska ögon, faktiskt också blev kartan. Rom expanderade och flyttade sina gränser i en rask takt. Medelhavet blev och mer ett romerskt innanhav. Trots detta, eller kanske just på grund av detta, började republiken knaka i fogarna. Rom var väldigt mäktigt, och eftersom mycket vill ha mer, var det också på det sättet att känslan av den lilla staten som slåss för sitt liv var utbytt mot den mäktiga staten som dikterar andra staters existensförhållanden.
Samtidigt fortsatte kampen mellan de olika samhällsskikten. För även om plebejerna fått mer att säga till om, och kanske just på grund av detta, hade en stor spricka mellan patricier och plebejer gjorts väldigt tydlig, bland annat av två folktribuner och bröder, bröderna Gracchus. Dessa folktribuner hade använt sitt veto på ett väldigt kreativt men aggressivt sätt för att få igenom sina idéer. Kort och gott kan man säga att de lade veto på alla förslag tills det att deras egna hade röstats igenom. I det republikanska Roms lagar och regler fanns en hel del kryphål, och detta började nu utnyttjas i flera olika syften.
4.3.1 Marius och professionaliseringen av legionerna
En person som personifierade detta var Marius. Marius, för övrigt släkting med den som längre fram slutligen satte den sista spiken i kistan för republiken, Julius Cæsar, var inte en av de ursprungliga oligarkerna och betraktades därför av den lilla makteliten som en ”novis homo”, det vill säga ”ny man”. Detta var ett nedsättande uttryck för uppkomlingar som hade ambitioner, men inte hade den stamtavla som ansågs vara obligatorisk för att komma någonvart i livet. Det Marius gjorde, förutom att vara med på den nya trenden om att skapa inbördeskrig (i första hand mot Sulla), var att kraftigt reformera de romerska legionerna. Legionerna, som det dittills hade varit en hederssak att delta i, gick från att vara en amatörstyrka bestående av soldater som alla måste visa på en viss nivå av egendom och som fick återvända hem efter varje krig, till att bli en fullfjädrad professionell armé som bestod av samhällets fattiga som genom sitt nya yrke vunnit en ny status och möjlighet till karriär.
Vidare blev soldaternas nya arbetsgivare deras general och inte staten. Detta medförde att soldaterna i första hand hade sin lojalitet till sin general och inte till Rom. Lägger man dessutom till att Marius även såg till att befordra efter förtjänst och inte efter börd, inser man snabbt att generalens popularitet ökade på bekostnad av senatens. Man behöver inte vara professor i historia för att inse att alla dessa faktorer skulle leda till att Roms ryggrad, legionerna, inte längre hade sina lojaliteter hos den romerska staten, utan till enskilda individer. Och steget efter det är inte heller svårt att förutspå, då maktkampen i Rom gick från att munhuggas i senaten till att ställa upp enorma arméer mot varandra. De personliga konflikterna hade på detta sätt tagit sig ofantliga proportioner, som på alla sätt och vis inkluderade hela det romerska rikets befolkning.
4.3.2 Cæsar och inbördeskriget mot senaten
Den största av dessa konflikter, som också blev den sista under republiken, var konflikten mellan senaten och Julius Cæsar. För att göra en lång historia kort kan man säga att Julius Cæsar tidigt hade visat på väldigt tydliga kvalitéer. Som en följd av detta hade han tagits under två mäktiga mäns, Crassus och Pompejus, vingar. Redan innan detta skulle Marius fiende Sulla ha sagt att han i den unge Julius Cæsar såg många Marius. Hur det är med den saken vet vi inte helt säkert, men även om det är en efterkonstruktion är det ändå en sammanfattning av det som faktiskt också hände längre fram.
Tillsammans med Pompejus och Crassus bildade Cæsar det första triumviratet (det vill säga en grupp på tre som är allierade). Pompejus var den stora stjärnan på slagfältet, med segrar både i Hispania (dagens Spanien) och i Asia (ungefär dagens Turkiet), Crassus var den som hade pengarna (han var enormt rik och även om han skaffat mycket av sina pengar med smutsiga metoder var hans verksamhet ändå legitim) och Cæsar var den stora talangen som förutspåddes en lysande framtid. I början höll dessa tre herrar sitt samarbete hemligt. Men i samband med att Cæsar, då konsul, motarbetades när han skulle säkra bra mark åt Pompejus veteranlegioner, visade triumviratet sitt ansikte och körde över allt politiskt motstånd. Det var inte många som vågade sätta sig emot så mäktiga herrar.
Triumviratet fortsatte sin maktutövning och framför allt Cæsar och Pompejus fortsatte att skörda segrar på slagfältet. Crassus ville gärna ses som en likvärdig general och gjorde under sin karriär flera försök att profilera sig som mer än en affärsman som använder sig av smutsiga metoder (till exempel att ha en brandkår som ryckte ut vid bränder, men inte gjorde något förrän de fick hutlöst betalt av ägaren till fastighet som var i lågor), men lyckades inte riktigt. Dessutom, när han faktiskt rönte framgång hände det att andra fick äran, till exempel i kriget mot den förrymde gladiatorn Spartacus och hans slavarmé, då Crassus gjorde grovjobbet men Pompejus fick äran.
Ett flertal händelser fick dock samarbetet att krackelera. Dels avled Crassus, dels avled Cæsars dotter, som var gift med Pompejus och därmed också fungerande som ett kitt mellan de båda männen, och sist men inte minst, det väcktes fler och fler kritiska röster mot Cæsars långdragna krig i Gallien. Problemet var inte att det inte gick bra för Cæsar, utan snarast att det gick lite för bra. Cæsar lade till stora landområden under Rom och blev samtidigt väldigt rik på kuppen. Vilket även behövdes, eftersom Cæsars taktik alltid hade varit att genom frikostiga gåvor och mutor hellre betala och förlåta sina fiender än ägna sig åt utrensningar likt Marius och Sulla gjort tidigare. En taktik som alltid gjort att hans stått på ruinens brant. Kort och gott, senaten var orolig att Cæsar, som redan visat prov på att tumma på regelverket, ville göra sig till kung över Rom. Hans popularitet hos folket gjorde inte saken bättre.
Därför fick Cæsar order om att inställa sig i Rom för åtal. Åtalen gällde flera olika punkter, bland annat bestickning (mutor) och att han överskridit sina befogenheter. Cæsar gick inte med på detta och för att göra ännu en lång historia kort, ledde detta till inbördeskrig, då Cæsar svarade på senatens hot genom att förflytta sina legioner närmare Rom. Senaten blev överrumplad av hur snabbt Cæsar förflyttade sig och flydde, vilket gjorde att Cæsar kunde ta Rom och andra italiska städer utan något nämnvärt motstånd. Men inbördeskriget var inte slut i och med det, det varade i några år, med ett flertal slag, som alla vanns av Cæsar och hans högra hand Marcus Antonius. Pompejus, Cato, Brutus, Cicero, Scipio (vars förfader var Scipio Africanus, segerherren vid Zama) gav sig, mördades (dock ej på Cæsars order) eller tog livet av sig till slut. Cæsar var nu Roms envåldshärskare, även om han ville ge sken av att det inte var på det sättet.
När han slutligen började kalla saker för deras rätta namn och utropade sig själv till diktator på livstid (diktator var något som senaten kunde utropa för en sexmånadersperiod i undantagsfall, till exempel om Rom hotades av en yttre fiende), helt emot alla normer och regler, fick ett antal senatorer nog.
Det som finns kvar av den tillfälliga senatsbyggnaden där Julius Cæsar mördades år 44. f. Kr. Ligger mitt i det centrala Rom, nära Torre Argentina.
Anförda av Brutus, som visserligen såg Cæsar som något av en fadersgestalt, mördades Gaius Julius Cæsar år 44 f. Kr. i Roms tillfälliga senatsbyggnad. I samband med dådet skall Cæsar, som skall ha huggits 23 gånger, ha utropat ”Även du, min Brutus”, eller på latin, ”Et tu, Brute”, även om det mesta pekar på att denna fras hittades på av William Shakespeare till en pjäs drygt 1600 år senare.
4.3.3 Republikens död
När Cæsar var död kan man tro att allt återgick till det vanliga. Men nej, det gjorde det inte. Istället var det bara starskottet på ett nytt inbördeskrig, som stod mellan Cæsars mördare och det som kom att bli det andra triumviratet, där Marcus Antonius, Octavianus och Lepidus ingick. Marcus Antonius var som tidigare nämnt Cæsars högra hand, främst militärt, Ocatvianus var Cæsars adoptivson som senare skulle kallas Augustus och bli Roms förste kejsare och Lepidus var en av Cæsars kompetenta generaler.
Det andra triumviratet besegrar Brutus och hans allierade och tar då makten i Rom. Dock blev det snabbt inre konflikter inom triumviratet, som leder till ännu ett inbördeskrig, först Marcus Antonius och Octavianus mot Lepidus och sedan när denna var besegrad mellan de två förstnämnda. Ur denna konflikt gick Octavianus segrande och Marcus Antonius tog livet av sig, enligt legenden i samband med att han trodde att hans älskarinna Kleopatra, Egyptens härskarinna, var död. I själva verket skall hon inte ha varit död utan låtsades, men när hon insåg att Marcus Antonius tagit livet av sig gjorde hon detsamma. Det är högst tvivelaktigt om det verkligen skedde på detta sätt, men det är en fin historia.
Octavianus hade nu makten själv, även om han i praktiken delade den med sin gode vän Marcus Agrippa. Agrippa var egentligen den som vunnit alla militära segrar, medan Octavianus stod för den politiska delen av samarbetet. I och med detta var republiken död. Även om romarna själva inte var medvetna om det, eftersom senaten fortsatte att sammanträda och formellt hade makten, var republiken som styrelseskick död. Octavianus var Roms förste kejsare.