I. Den romerska militären

Rom är ett rike som blev stort och mäktigt av flera anledningar. Det hade en utmärkt infrastruktur, ett högt utvecklat politiskt system och de kunde bygga fantastiska byggnader. Alla dessa delar är ytterst viktiga när en stat skall hävda sig mot sina granar. Men när man nämner Roms storhet går det inte att glömma deras militära makt, för utan den hade expansionen och den relativa stabiliteten varit möjlig.

Hur man än vänder och vrider på det var Rom en makt grundad på våld. Och våldet, ja det stod legionerna för. Legionerna var den romerska ryggraden. Det var de som som såg till att Romarna kunde sova gott om nätterna i visshet om att de utländska hoten inte kunde nå dem och det var de som hela tiden gjorde att Rom under den större delen av sin existens växte och växte.

Anledningarna till att den romerska militären var så framgångsrik är många. En hel del av det går hand i hand med vad det var som gjorde Rom mäktigt till att börja med: förmågan att se vad andra gjorde bra och anpassa det till romerska behov och förhållanden. Och en del var genuint romerska uppfinningar, anpassade till vad som behövdes just där och då. Romarna utvärderade hela tiden vad som fungerade och vad som inte gjorde det, vilket skapade en konstant utveckling inom många områden, inte minst militären.

I.I Militär organisation

Roms militära historia är lång. Och som sådan är den också väldigt innehållsrik. Romarna bytte generell taktik flera gånger, vilket hela tiden kom att hålla dem i framkant för den militära utvecklingen. Man anpassade sig helt enkelt efter nya behov och både uppställning och beväpning kom att ändras ett flertal gånger. Det som dock är anmärkningsvärt är hur lite uppmärksamhet romarna ägnade rytteriet. I bästa fall fungerade det som stöd- eller hjälptrupper, trots att just rytteriet vid ett flertal tillfällen hade varit anledningen till romerska nederlag. Det var först fram emot slutet som romarna började satsa på ordentligt kavalleri, genom att efterapa andra kulturers tunga rytteri i form av katafrakterna. Dessa katafrakter kom dock senare att bli grunden till medeltidens riddare.

I.I.I Falangen (700-300 talet f. Kr.)

I början apade man efter grekernas hoplitfalanger, där man stod i mindre enheter och den första linjen hölls upp av de bakre. Varje soldat i det främsta ledet får stabilitet bakifrån (vilket också förhindrar dem från att fly, samtidigt som man hjälps åt att skydda varandra med sköldarna. En sådan uppställning är ytterst effektiv för att både trycka på framåt och stå emot anfall framifrån, men som romarna blev varse hade denna taktik sina nackdelar, eftersom den var ganska sårbar från andra håll än just framifrån. Den lämpade sig bra för stora öppna slag, men lämnade en del att önska när det kom till att mota anfall från sidan eller bakifrån. Dessutom kunde falangen uppfattas som en relativt sett inflexibel enhet som bara var bra i vissa miljöer.

Schematisk skiss över legionens uppställning under manipelsystemet. Klicka på bilden för en större version och mer förklaring.

Litteratur:
- Drinkwater & Drummond, 1993. The World of the Romans. Cassell, London

- J.F.C. Fuller, 2008. Julius Cæsar. Mannen, soldaten, tyrannen. Lind & Co, Borgå.

- Nationalencyklopedin, ”legion”: http://www.ne.se/school/lang/legion

1. -Nationalencyklopedin, ”hoplit”: http://www.ne.se/school/lang/hoplit
   

2. -Nationalencyklopedin, ”falang”: http://www.ne.se/lang/falang/166831
   

3. -Världens historia nr 11/2011, ”Världens bästa armé”, Bonnier publications
   

4. -The History of Rome, podcast av Mike Duncan, avsnitt 31a-31b: http://thehistoryofrome.typepad.com/

I.I.II Manipelsystemet (300-100 f. Kr.)

På 300-talet insåg man allt detta och man gjorde om arméns organisation. Från falangerna på många led, där de flesta var reserver, till de mindre maniplarna på en eller två centurior var (en centuria var ordagrant 100 soldater, men i praktiken bara 60-80 soldater).  Det fanns tre olika sorters maniplar: hastati, principes, och triarii. Dessa tre sorters maniplar var uppdelade efter ålder och erfarenhet. Längst fram stod maniplarna med hastati, de minst erfarna, de bestod av två centurior var. I mitten stod principesmaiplarna, de som hade samlat på sig en hel del erfarenhet, också bestående av två centurior var. Längst bak stod triarii-maniplarna, de med 10 års erfranehet eller mer. Dessa bestod dock enbart av en centuria var.

Utöver dessa tre sorters maniplar fanns i en legion även lätt infanteri i form av velites (drygt 1200) och rytteri i form av equites (drygt 300).

Velites främsta funktion var att kasta sina spjut, som de hade några stycken av. De skulle inte blandas in i någon närstrid, utan när deras spjut var kastade så drog de sig normalt tillbaka, även om det givetvis hände att de drogs in i striden. Equites i sin tur hade som främsta uppgift att skydda flankerna.

Tanken var att hastati skulle utkämpa det inledande slaget. När de senare var utmattade eller om det gick trögt, kom principes fram och tog över rollen. Eftersom principes bestod av mer erfarna legionärer ansåg man också att de skulle vara effektivare än hastati. Hastati fyllde dock funktionen av att trötta ut och mjuka upp fienden innan principes kom in och avgjorde slaget. Om det gick riktigt dåligt, eller behövdes en ordentlig nådastöt, kom triarii in i bilden. Dessa väldigt erfarna soldater sattes oftast in i slutet av en batalj, även om det var ganska vanligt att de inte deltog alls.

I.II.III Kohortsystemet (100-talet f. Kr. - 400-talet e. Kr)

Allt eftersom romarnas makt växte kom de mer och mer i kontakt med talrika folk i den norra delen av den italienska halvön. Mot dessa, som ofta var talrika och gick på direkt anfall rakt framifrån, kunde manipelsystemet visa sig sårbart. Manipelsystemet var flexibelt och de olika maniplarna kunde lätt anpassas efter varandra så att hela legionen, och på så vis hela hären, kunde ställa om snabbt. Men som sagt, systemet visade sig vara sårbart för massiva anfall rakt framifrån. Detta visade sig gång på gång när romerska härar led nederlag efter nederlag mot kelter i dagens norra Italien. Fienden bröt helt enkelt igenom velites och hastatis led för enkelt, de kunde inte stå emot.

En man, som insåg att detta bland annat berodde på arméns organisation, var Marius. Marius organiserade om hela den romerska hären, dels genom att ändra hur man organiserade sig och ställde upp, men även genom att ändra vilka som var med i den. Mer om det senare längre fram.

Det Marius gjorde var att lösa upp ålders-/erfarenhetsuppdelningen. Maniplarna slogs dessutom ihop till större enheter, kohorter. Kohorterna hade funnits innan också, men då enbart som en benämning på två eller tre maniplar, inte som en egentlig militär enhet i sig. Men nu fick kohorten en ökad betydelse genom att det blev den och inte manipeln, som blev legionens huvudsakliga militära enhet.

En annan viktig detalj var att man tog ännu ett steg bort från falangen genom glömma tanken på att leden skulle slåss först ett, sedan när det gav upp kom nästa och i värsta fall det tredje. Nu gjorde man istället så att varje led stred ett tag och sedan byttes av på given signal. Man använde sig fortfarande av tre led, men de tre leden roterade hela tiden så att det främsta ledet alltid var utvilat. Som Mike Duncan säger i sin podcast The History of Rome, alla dagens hockeycoacher är arvtagare till Marius strategi. Det bör dock tilläggas att det har lyfts tvivel kring om romarna verkligen gjorde så, även om det troligaste är att det var så det gick till.

Även beväpningen ändrades och blev mer enhetlig. De tre leden i kohorten blev mer lika sett till utrustning, vilket även påverkades av att Marius skapade en professionell armé på riktigt. Det som var den stora skillnaden var att Marius såg till att man tog bort det krav på förmögenhet som funnits innan, vilket innebar att samhällets allra fattigaste fick möjlighet till ett drägligt liv inom armén. Innan hade soldaterna i stor utsträckning bekostat sin egen utrustning, vilket innebar att den kunde se olika ut, även detta en faktor som avgjorde vilket led man hamnade i. Men efter att soldaten blivit professionell och heltidsanställd blev allas utrustning mer likvärdig samt att befordran skedde ofta på kompetensbasis och inte på förmögenhetsbasis. Man kunde göra karriär inom det militära, och även om det inte var så vanligt, kunde man faktiskt också bli väldigt rik på kuppen. Att armén skapade en möjlighet att ta sig ur fattigdomen innebar högt motiverade och disciplinerade soldater som lydde order. Mestadels.

Kohorterna utgjordes således av de romerska soldaterna. Men det lätta fotfolket, velites, samt de flankskyddande beridna krigarna, equites, försvann. Dessa ersattes med så kallade auxilia, det som vi idag hade kallat hjälptrupper. Dessa var inte romerska, utan värvades ofta bland olika folkslag som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med romarna. I huvudsak var dessa bågskyttar och kavalleri.

Kohortsystemet kom att bestå i stora drag till det att Rom föll. Med tiden användes kavalleriet mer, även om infanteriet fortsatte att dominera. En ändring som dock gjordes i samband med att Augustus tog makten och det vi kallar kejsartiden inleddes, var att legionerna gick från att tillhöra enstaka stormän och att åter bli statliga, i många fall underställda kejsaren.

I.II Soldaterna och utrustningen

I början bestod den romerska hären av mer välbärgade romare som skrevs ut när det behövdes. Det fanns ingen stående armé, utan när behovet inte längre fanns, upplöstes legionerna och soldaterna blev civila och återgick till sina vanliga liv. Men i samband med kontinuerligt sänkta krav på förmögenhet, krav som till slut togs bort av Marius, gick militären mot att bli en heltidsanställd professionell armé som bestod av alla samhällets skikt.

Att vara militär var för många en väg ut ur fattigdom. I början var soldaterna romare, men med tiden gick armén från att bli en romersk här till att allt mer bestå av folk från provinserna. Runt om i imperiet såg många sin chans till ett bättre liv genom den förhållandevis höga lönen samt möjligheterna till plundring. Dessutom fanns det från och med kejsar Augustus en slags pension, nämligen att soldaterna efter runt 20 års tjänstgöring fick egen mark alternativt 12 årslöner på en gång. Hjälpstyrkorna, auxilia, var dock inte romare, deras present vid avslutad tjänstgöring var istället medborgarskap för sig och sin familj, något som var mycket värdefullt för ickeromare.

I.II.I Romersk disciplin

Livet i armén var dock ingen dans på rosor. Det ställdes krav och disciplinen var oftast väldigt hård, speciellt om man ser det ur vårt nutida perspektiv. Romarna hade egentligen samma utgångspunkt som nutidens försvarsmakter, nämligen att det är viktigt att deras armé lyder order utan att tveka, för annars riskerar man hela armén och i förlängningen hela imperiet.

Disciplinen ändrades dock efterhand. Den romerska seden med decimering, ett uttryck som används än idag, togs bort för att man ansåg den vara alldeles för hård. Kort och gott innebär decimering att man i en enhet som anses ha presterat dåligt, till exempel genom att ha visat feghet i strid, avrättar var tionde man (därav namnet). Även om senare romerska militärer ansåg detta lite väl hårt, säger det en del om de värderingar som fanns.

Det fanns dessutom en hel del regler kring att vara legionär. En av dessa var att en legionär inte fick gifta sig. Och var han gift när han inledde sin tjänst, blev giftermålet annulerat (betyder ungefär inställt). Detta ledde dock till att många legionärer skaffade sig inofficiella fruar och till och med familj, där de var posterade.

Dessa regler handlade om att skapa en effektiv militär styrka som alltid skulle vara steget före sina fiender. Man övade konstant, även i fredstid, för att alla steg i exercisen skulle sitta på pricken. Varenda soldat skulle veta exakt när man skulle vända sig, när man skulle gå åt ett håll och när de skulle lyfta sin sköld för att tillsammans som enhet bilda den kända formationen ”testudo”, eller ”sköldpaddan”. Denna formation användes för att skydda soldaterna mot ankommande pilregn och utfördes blixtsnabbt på kommando.

Man övade genom att marschera långa sträckor som fysisk träning, man övade genom att anordna träningsslag som var lika ansträngande som de verkliga. Allt byggde på rutin, inövade rörelser och en vetskap ho varje soldat om vad som just hans uppgift. Detta gjorde att i princip alla läger som romarna byggde upp (och de byggde dem ofta, varje dag när du var på marsch) såg likadana ut, att alla soldater tillsammans skapade inte en samling individer, utan en enhet som rörde sig som en stor individ. Alla övningar och all disciplin förvandlade legionerna till en krigsmaskin som få kunde mäta sig med.

I.II.II Utrustning

Även om utrustningen varierade med tiden, kan man dra en tydlig gräns mellan före och efter Marius. Innan Marius fanns det vissa variationer mellan legionerna och framför allt mellan de olika leden i maniplarna, hastati, principes och triarii. Dels om man ser till rustning, men även om man ser till beväpning och sköldar. Enhetligheten efter Marius reform gjorde att de olika leden i princip hade samma beväpning och skydd. Det var bland annat de nya sköldarna, formade som halvcylindrar, som tillät formationen testudo.

Romarna tog också efter sina fiender, vilket man kan se på bland annat deras ringbrynjor. Men man vidareutvecklade också skydden och under kejsar Claudius utvecklades en rustning som bestod av flera välvda metallplattor, som tillsammans gav ett gott skydd medan de ändå tillät rörelsefrihet. I allmänhet var legionärerna välutrustade sett till skyddsutrustning. Till exempel täckte deras hjälmar en hel del, även om öron och ögon var oskyddade. Man resonerade på så sätt att det var viktigare att legionärerna kunde se och höra signalerna som sändes ut, eftersom det annars hade blivit problem med ordergivningen.

Vapnen var dels kastspjut och korta svärd, de så kallade ”gladius” (därav gladiator). Kastspjuten var utformade på ett sådant sätt att när de fastande i fiendens sköldar, så såg hullingar till att de inte gick att ta bort. Detta tyngde ned skölden och gjorde det svårt för fienden att hålla kvar i den. En fiende utan sköld var ett lätt byte.

Förutom sina vapen, sin rustning och sina sköldar, bar legionärerna även på annan utrustning, till exempel delar till ett läger. Detta tillät att alla läger kunde byggas upp snabbt när kvällen närmade sig.